*

Jag ska nu berätta lite, inte för att få uppmärksamhet eller kommentarer utan för att jag vill rensa lite av det som jag håller mej inom, jag måste skriva ner det för att se ett bättre perspektiv på det hela, för om jag bara tänker det så blandar jag ihop alla känslor och det blir undanflykt på undanflykt i mitt eget liv, jag inbillar alltså mej själv massa saker när jag bara tänker, så här och nu tänkte jag skriva ner lite av vad som försejgår i mitt huvud. Låt se, jag är inte narcisstisk eller psykiskt störd, jag har ett samhälle ideal jag inte kan bli av med, jag är påverkad av samhällets baksida, alla påverkas vi av samhället, kolla bara på hur vi springer till närmsta butik för att vi såg Elin Kling bära upp den där klänningen så snyggt , eller vi springer genast till apoteket om de gör reklam för ett hyperbra fästingmedel till vår hund, ja you name it, alla påverkas vi mer eller mindre. Jag påverkas på ett annorlunda sett, jag påverkas av det sämre, ser jag en jätte smal tjej med kluvna hårtoppar en söt rosett hon pryder håret med, blått nagellack, och snygga skor, då går mina tankar genast in i mitt huvud, nu ska jag svälta mej själv 3 dagar, sen ska jag köpa det där hyper snygga nagellacket och den där söta rosetten hon hade i håret, skillnaden är kanske mellan mej och den här tjejen är säkert så att hon inte alls har samma eller så har hon det men samma problem att se på andra människor och nöja sig med att säga för sej själv "vilken söt tjej, med snygg stil" i mitt huvud låter det följande "guuuud vad snygg hon var, vilken tur att Christoffer inte var med ovh såg det, guuud vad snyggt smal hon är, så ska jag oxå bli" då börjar det, jag slutar äta när Christoffer är borta, jag ljuger att jag äter, jag gör som en typisk människa med ätstörningar, jag gör på samma sätt som om jag skulle ha ätit, jag kokar ett ägg, skalar det och sen kastar jag det, om jag känner mej hungrig mitt på dagen kan jag koka nudlar och göra iordning men ångrar mej där och kastar maten så tror han att jag ätit, men där har vi det, jag äter när han kommer hem, mycket lite och säger att jag ätit på dagen, jag kan ta kvällsfika men då sätter ångesten igång och jag är åter inne på ruta ett, jag skiter i att äta dagen efter, jag försöker inbilla människor i min närhet, som märkt min störning att jag skrattar bort det och säger att "men jag äter ju haha jag äter flera gånger om dagen och dessutom på kvällen" men grejen är den att jag behöver inte ha ångest om jag äter 1 till 2 dl mat om dagen, spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag äter, min kropp blir glad när den får mat att det inte sätter sig på magen eller låren, men där går det inte hela vägen fram, jag vet att jag inte ska ha  ångest över vad jag äter men utan att jag själv i mitt huvud vill ändra på mina vanor kommer jag ine göra något åt saken förän jag inser att problemet är så stort att det kan förstöra min framtid, än så länge är jag inte redo, jag vet vad dessa betéenden kan innebära men just nu är jag så glad över min minimala vikt och mina klädstorlekar på 34/36, jag blev så glad häromdagen när jag provade ett par byxor i stl 34 och de satt perfekt, synd att jag inte hade råd med dom bara, jag har nu s eller xs på mina tröjor, men jag ser det som stl 40, jag tror inte på spegeln eller litar på att klädmärket satt rätt storlek på kläderna jag prövat, så jag innbillar mej även att jag blir lurad av affärer eller så, jag känner mej fet och ful varje dag, kommentarer på kort som säger att jag är spinkig, jag blir glad men oxå förbannad, jag känner att va fan sluta försöka inbilla mej att jag är smal, jag vet att jag är fet och ful. det är ett problem jag lever med varje dag, jag vill leva med det varje dag annars hade jag slutat med min betéenden, men jag är inte redo eller villig att sluta upp med den nu kommande farligaste sjukdomen i världen, 4 av 10 dör av anorexi och de restreande 6 personer i denna forskning läggs in på dyra rehab, för att kunna bli frisk, jag vill inte något av dessa men är rädd att om jag inte söker hjälp kommer jag antingen bli frisk eller gå döden i handen, jag pratatde här om dagen med en god vän till mej, vi kom in på mitt problem och dessa farliga sjukdomar som kan komma i följd med anorexi, vi ska oxå undersktryka att anorexi är inte som media utspelar det, man beöver inte vara 40 kg skinn och ben för att ha det, det handlar om mycket mer, lär gärna på wikipedia, jag förstod först när jag läste på wikipedia om dess symptom att jag nu har framkallat anorexi i mitt huvud, jag lever alltså precis som en anorektisk person med alla dessa symptom kan jag ju egentligen lägga in mej eller söka hjälp men jag vill inte, iaf kan följderna som är så otroligt viktiga för min framtid ställas in, jag kan tex bara en liten sak är att jag kan bli steril, alltså jag kommer inte kunna föda ett barn, det skrämmer mej otroligt mycket, jag vill ha barn med Christoffer när jag blir några år äldre, men jag kan med mina tankar ställa in hela min framtid och därmed riskera att stå utan Christoffer, dessa saker ag håller på med påfresar vårt förhållande, en anorektisk person har humörsvängningar, och jag som redan lider av otrolig PMS blir värre än 24 PMS kvinnor ihop. JAg måste ta en pause nu men kommer skriva mer när jag känner för det. nu har jag lättat lite på mitt hjärta. puh, jag är nästan anfådd .